Mina ord om livet

Jag har egentligen ingen som helst aning om vad fan jag gör vaken.
Ögonlocken börjar kännas tunga och snart, snart skall jag lägga ifrån mig datorn och ta en dejt med john blund.
Jag har använt mitt ica-schampo, håret känns äckligt trasligt men jag orkar inte bry mig nu. Jag har använt min nya tandborste, även om den förra bara var en vecka gammal. Jag föredrar att slippa spotta blod när jag försöker bli ren.

Ibland är det tillåtet att nojja. Speciellt när man för första gången är helt öppen och ärlig.
Även om det är tillåtet så suger det. För det är alltid något som blir fel. Fel fel fel..
Jag är rödhårig, jag har det temperamentet från 0-100 på ingenting. Swish säger det bara.
Jag har nu på senare dagar hittat en liten broms. Jag ska fortfarande upp till 100 innan jag kommer ihåg att använda den, men den finns där.
Ibland känner man sig liten och osynlig. Även fast man vet att man inte är det. Det är en smygande känsla, den dyker upp som en blixt från klar himmel.

Det blir ibland inte som man har tänkt sig...

Du kan lägga in en vedbit i elden, som du är dränkt i bensin.
Du förväntar dig en explosion.
Som ett hårstrå i en låga.
Lika fort som jag reagerar försvinner håret.
Men ibland blir det inte så, det händer ingenting. Allting är som vanligt. Tänker du efter en extra gång, så kanske det är så du vill att det skall vara. Precis som vanligt. För visst är det bättre än att allting vänds uppåner ännu en gång. Jag är så förbannat blåst ibland när jag inte tar de där 2 extra minuterna för att tänka efter innan jag reagerar.
Jag borde gå en kurs i hur man kontrollerar sitt humör. Bära omkring på en kudde för att skrika i den så fort jag reagerar. (Jag ser för mycket på dåliga serier).

No one can get in the way of what I feel for you.

Jag är nog en av få, som inte tycker om den där pirrande känslan i magen. Att bli generad för minsta lilla. Att bara sväva runt på små moln.
Okej jag ljög, jag tycker om den. På ett sätt, på ett annat så tycker jag inte om den. Jag tycker om att ha koll på vad jag känner och tycker. Nu blir det dimmigt i huvudet på mig så fort jag tänker på det. Ibland önskar jag att det fanns en off-knapp. Då jag bara kan vara den där iskalla bitchen jag har fått för mig att jag kan vara.
Jag trodde det skulle ta lång tid innan jag gjorde såhär. Jag trodde verkligen inte att det skulle hamna på den nivån vi nu står på. Jag har nog, tro det eller ej, aldrig haft det tillitet jag har idag. Jag som varit så in i helvetes jävla mån om att aldrig ge ut mitt hjärta, det är mitt.. MITT MITT MITT.

Men nu är det nog så ...

Att det tillhör någon annan !