It's more then words..
Som jag säkert skrivit tidigare så har jag börjat förändras. Ibland kan jag sitta och stirra rakt in i en vägg och tycka att det är en dålig sak. Det är kvällar som den här, när jag inte gör någonting alls. Klockan är bara barnet men jag skulle inte ha några som helst problem att gå och lägga.
Kvällar som den här, när jag sitter ensam med musik ifrån min mp3 (Systers musik) och ler. Jag är inte van vid det här, att gå en promenad i mörkret och le, inte för att jag tänker på något speciellt. Jag bara ler.
Har börjat göra det de senaste. Ibland vare sig jag vill eller inte.
Veckan innan jag fyller år fuckar jag alltid ur. Jag försöker så gott jag kan att hålla huvudet högt. Men det är väldigt sällan jag lyckas. Tårar rinner och kroppen krampar. Har varit likadant varje år.
Ibland behöver jag få en hammare i skallen som får mig att vakna till, får mig att se vad jag har.
Det kan låta hårt, men så är det. Jag reagerar över fel saker, vänder på saker så de riktas emot någon som inte ens förtjänar det.
Veckan som har gått så har jag insett att hur jag än har mått, så har jag alltid haft en person som räcker ut sin hand om jag velat ha den. Vare sig jag varit glad eller ledsen, arg eller bara allmänt förvirrad.
Igår var en speciell födelsedag, jag vaknade upp själv i min lägenhet. Gjorde precis vad jag kände för (läs; sprang omkring i mysiskläder alldeles för länge). Fikade med mamma och mormor, tog slut på nästan allt batteri i kameran innan jag ens lämnat bilen, tvingade hjärtat att vara med på kort etc etc.
Vi åt jätte god mat och jag njöt till fullo av att bara finnas till. Att kvällen inte slutade som det var planerat gör mig ingenting. Det är tanken som räknas.
En viss person har hittat en sida av mig som jag kanske inte har vågat att plocka fram tidigare. Jag kämpar fortfarande med att hålla den lite hemlig. Då kan man alltid tvinga mig att ligga still och inte göra något. Sova mitt på ljusa dagen till exempel. Njuta av att inte vara ensam. Bara finnas till och vara älskad.
Så nu sitter jag här, i min soffa med fötterna på bordet (Like always) och ler.
Är nöjd över mitt liv och vad jag har i det.
Det är ett ganska stort steg för mig att ens skriva om det, men nu har jag kommit till en punkt i mitt liv där jag står för hur jag egentligen är.
Är det såhär livet egentligen skall kännas ?
Kvällar som den här, när jag sitter ensam med musik ifrån min mp3 (Systers musik) och ler. Jag är inte van vid det här, att gå en promenad i mörkret och le, inte för att jag tänker på något speciellt. Jag bara ler.
Har börjat göra det de senaste. Ibland vare sig jag vill eller inte.
Veckan innan jag fyller år fuckar jag alltid ur. Jag försöker så gott jag kan att hålla huvudet högt. Men det är väldigt sällan jag lyckas. Tårar rinner och kroppen krampar. Har varit likadant varje år.
Ibland behöver jag få en hammare i skallen som får mig att vakna till, får mig att se vad jag har.
Det kan låta hårt, men så är det. Jag reagerar över fel saker, vänder på saker så de riktas emot någon som inte ens förtjänar det.
Veckan som har gått så har jag insett att hur jag än har mått, så har jag alltid haft en person som räcker ut sin hand om jag velat ha den. Vare sig jag varit glad eller ledsen, arg eller bara allmänt förvirrad.
Igår var en speciell födelsedag, jag vaknade upp själv i min lägenhet. Gjorde precis vad jag kände för (läs; sprang omkring i mysiskläder alldeles för länge). Fikade med mamma och mormor, tog slut på nästan allt batteri i kameran innan jag ens lämnat bilen, tvingade hjärtat att vara med på kort etc etc.
Vi åt jätte god mat och jag njöt till fullo av att bara finnas till. Att kvällen inte slutade som det var planerat gör mig ingenting. Det är tanken som räknas.
En viss person har hittat en sida av mig som jag kanske inte har vågat att plocka fram tidigare. Jag kämpar fortfarande med att hålla den lite hemlig. Då kan man alltid tvinga mig att ligga still och inte göra något. Sova mitt på ljusa dagen till exempel. Njuta av att inte vara ensam. Bara finnas till och vara älskad.
Så nu sitter jag här, i min soffa med fötterna på bordet (Like always) och ler.
Är nöjd över mitt liv och vad jag har i det.
Det är ett ganska stort steg för mig att ens skriva om det, men nu har jag kommit till en punkt i mitt liv där jag står för hur jag egentligen är.
Är det såhär livet egentligen skall kännas ?
Kommentarer
Trackback
